Karolina Ericsson & Veronica Skytt

29 juni—29 augusti 2004

Från 29 juni t o m 29 augusti ställer Karolina Ericsson och Veronica Skytt ut i det nybyggda Galleri Lewis i Söderfors. Både visar upp egensinnig, nytänkande skulptur i keramik och filt.

Karolina Ericsson gör mjuka, svullna former som för tankarna till Henry Moore och Jean Arp. Hennes skulptur kan lätt ses som antropomorfiska kroppsdelar eller förstoringar av mikroskopiska varelser, berättelser som kan läsas med humor eller skräck. Själv sätter hon aldrig titlar på sina verk och vill att betraktaren ska fullborda verken.

Karolina Ericsson konstruerar sina skulpturer med en egen, banbrytande gjutmetod. Hon börjar först med att rita former som hon sedan syr i tyg. Två dimensioner blir tre när hon fyller formerna med slammad lera (blöt lera i lös konsistens) - en sorts konstnärlig korvstoppning. Det finns en påtaglig magi i denna metod, att göra skulpturer av ”uppblåsbara” teckningar.

Under sin utbildning på Gävle Konstskola fick Veronica Skytt upp ögonen för filt, ett mångsidigt material som i färg, form och användningsområde bär traditionens tunga arv. Detta arv är närmast osynligt i Veronicas arbete, och regler och normer tycks inte ha gjort något intryck på henne. I sina senaste verk har hon stigit fram som skulptör av kläder—fribyggda, bulliga former som aktiveras av bäraren. De märkliga konstruktionerna är delvis konst, delvis kläder och själv säger hon att de är 80% konst, 20% funktion, även om funktionen har stor betydelse.

I kontrast till Karolinas odöpta skulptur har Veronicas sprakande kreativitet alltid tagit form i ord. I hennes ateljé hittar man små meddelanden skrivna överallt på väggarna i blyertspenna, och ord och text har även stor betydelse i hennes verk. Det vore enkelt att se hennes verk som bara plagg, men titlar som ”Abstrakt invändig konfrontation” ger en vink om att det är någonting helt annorlunda som pågår.

Att sy, stoppa formerna och tova associerar till traditionellt kvinnoarbete från gångna tider, men Karolinas och Veronicas verk är varken nostalgiska eller feministiska. Istället står de med en fot i det förflutna och en fot i framtiden, och det är ren form som hamnar i rampljuset.